Jag blir så trött på den interna debatt som förs inom socialdemokratin. I tio års tid har jag bekymrat mig för partiets inriktning. Jag visade för åtta år sedan hur jag tyckte att sysselsättningspolitiken borde läggas om, hur vi borde se på globaliseringen och behovet av en ny kurs för näringspolitiken. Efter ett otal sorger och bedrövelser med Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt var jag nästan beredd att ge upp, men höll ut.
Efter ett mycket bra partiledarval och en mycket bra kongress har kursen lagts ut precis som jag så länge har efterlyst bland annat i mina skrifter Alla behövs och Agenda för Sverige. Målen för sysselsättningspolitiken har förtydligats så att det inte ska vara möjligt att gömma undan människor som arbetslivet ratar. Partiet har äntligen börjat förstå att välfärd måste bygga på sysselsättning, men att sysselsättning måsta skapas i en global kontext, där också små och medelstora företag tar för sig av efterfrågan i de expanderande ekonomierna (och inte bara det åtstramade Europa) och att de bara kan göra detta genom en förhöjd kunskapsnivå (och inte genom subventioner till jobb med låg produktivitet) och genom innovationer (inte kopior av vad andra redan tjänat pengar på).
Mycket återstår att göra. Innovationspolitiken är ett nytt inslag, men mycket återstår att utveckla så att olika typer av företag, olika branscher får den politik, som för dem framåt. Exportpolitik är också ett inslag som lyfts fram, men också här behövs mängder av policyskapande utöver att anslå mer pengar till nuvarande politik. Hur välfärd kan produceras offentligt och privat har utretts på kongressen, men mycket återstår för att visa hur politiken kan styra produktionen efter medborgarnas önskemål på ett sätt som möjliggör såväl offentlig som privat produktion. Infrastrukturpolitiken är också ett område där partiet sagt sig vilja satsa, något som blir allt viktigare när tillgången på arbetskraft och konkurrenskraft hämmas av tre decenniers eftersatta investeringar i såväl transportinfrastruktur som bostäder.
Även om alla politikområden inte är färdigformulerade tycks det som socialdemokratin för första gången på ett decennium ett parti att räkna med i svensk politik. Eller har jag fel? Trots alla de stora samhällsuppgifter som måste lösas för att vi ska få sysselsättning och välfärd att utvecklas tycks den interna partidebatten mera handla om hur man ska kunna desavouera nyligen antagna kongressbeslut och hur man ska utesluta partimedlemmar som förstått näringslivets betydelse för sysselsättningen. Trots att det uppdämda behovet av politik på olika områden ägnar sig partiets medlemmar åt diskussioner som med nödvändighet kommer att få väljare att fråga sig: Är detta ett regeringsdugligt parti eller är det bara en ny version av 70-talets tokvänster som åter blommat upp.
Skärpning!
