Den här skriften skrev jag på uppdrag av Trygghetsstiftelsen den 29 november 2017 i samband med ett seminarium anordnat av stiftelsen. Skriften går tillbaka till det oroliga 1930-talet som slutade med att SAF och LO enades kring ett huvudavtal. Jag beskriver här den unika roll som Saltsjöbadsandan har haft alltsedan dess, trots att vi idag har betydligt fler parter än då.
Skriften berättar också om parternas förhållande till arbetsmarknadspolitiken genom tiderna och hur tanken på egna omställningsavtal växte fram. Idag finns det 11 olika omställningsavtal. De omfattar 3,4 miljoner arbetstagare eller 78 procent av alla sysselsatta. Här sker den allra största delen av omställningsarbetet till dem som blivit uppsagda från sina jobb.
Omställningsföretagens insatser leder i stor utsträckning till goda resultat, mycket tack vare att båda parter som står bakom avtalet har som mål att omställning ska vara positivt för individen. Ett dåligt resultat skulle göra de anställda mer negativt inställda till strukturomvandling och förändring och göra det svårare för företagen att i framtiden bedriva ett rationaliseringsarbete. Till bilden hör också att de individer som blir föremål för omställning har en helt färsk arbetslivserfarenhet bakom sig.
I slutet av skriften tar jag upp en del frågor som vi behöver diskutera för framtiden.
Hur ska det livslånga lärandet organiseras?
Arbetsförmedlingens framtida roll?
Socialfondens framtida roll?
Hur ska omställningsorganisationerna arbeta i framtiden?
Skriften kan laddas ned här:
