Arbetslöshet

Den 10 december 2016 publicerade jag en gästkrönika i Göteborgsposten om arvet efter Reinfeldt. En berättelse om hur borgerligheten skickligt lyckades utnyttja en tidigare svag socialdemokrati för att skapa irreversibla förändringar av den svenska arbetsmarknaden och välfärdsstaten.

”Öppna era hjärtan”-politiken var ett led i detta förändringsarbete, som hela den dåvarande alliansen stod bakom. Syftet var att skapa ett tillräckligt stort tryck på den svenska arbetsmarknaden för att kunna åstadkomma ökad lönespridning genom sänkning av de lägsta lönerna. Ingen hade räknat med den stora flyktingvåg som sökte sig mot Europa och särskilt Sverige hösten 2015. När de nuvarande allianspartierna och Reinfeldts egna tidigare nära medarbetare tävlar om att förneka denna politik är det framför allt ett försök att få tillbaka de röster från SD som blev följden av politiken.

Här kan du läsa artikeln:

 

 

I diagrammet ovan kan vi se hur klyftorna växer mellan stad och land men allra mest mellan hela landet om de 38 mest utsatta förorterna i Sverige.

Den 29 oktober 2016 skrev jag en gästkrönika om detta i Göteborgsposten. Krönikan handlar om växande klyftor och ett allt svagare skyddsnät mot ekonomiska kriser. När krisen också drabbar medelklassen minskar dess stöd till de etablerade partierna samtidigt som grogrunden för nationalistiska och nazistiska rörelser stärks, precis som på 1930-talet.

Att Sverige har problem syns kanske ännu inte från en Stockholmshorisont, men är desto tydligare i de län som på senare år förlorat ett stort antal jobb. Nu behövs utbildning, statliga investeringar och att snabbt bilda storregioner, skriver jag i en artikel i Dagens Arbete.

Artikeln var införd den 22 september 2016, samma dag som det började gå rykten om att Ericsson skulle lägga ned all tillverkning i Sverige. I artikeln visar jag vilka jobb som försvunnit och tillkommit 2007-14. När både den enkla och avancerade tillverkningen försvinner ökar antalet sysselsatta i restauranger, RUT och ROT och arbetsförmedlingar. Är det sådana jobb som i framtiden ska bära Sveriges välstånd?

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 2 april 2016.

I politiken diskuterar man vilka enkla jobb som kan skapas för de som står utanför arbetsmarknaden. I huvudsak talar man om låglönejobb som tidigare inte funnits. Samtidigt förs knappt alls någon debatt om vilka jobb som faktiskt skulle behövas inom den alltmer anorektiska välfärdssektorn. Antalet platser i äldreomsorgen har minskat samtidigt som hemtjänsten får mindre tid över för dem som har behov. Medan de som arbetar inom skola, vård och omsorg går på knäna får allt fler minska sin arbetstid för att själva sköta sina anhöriga.

I politiken vågar man inte diskutera möjligheten att öppna den offentligt finansierade sektorn för praktiktjänster. Det skulle ju, gubevars, resultera i ökade skatter! Men samtidigt måste vi se till vilka ändamål skatter idag används: Utgifter för försörjningsstöd och arbetsmarknadspolitik, stigande utgifter för sjukskrivningar, psykvård och kriminalitet måste räkas in i kalkylen. Resultatet torde snarare bli mer effektivt använda skattekronor än höjda skatter. Om fler jobbade i stället för att gå utan jobb skulle vi inte bara kunna minska oönskade utgifter. Skatteintäkterna skulle samtidigt öka. Balansen mellan arbetande och försörjda skulle förbättras. Offentliga praktikanttjänster kan dessutom lokaliseras över hela landet. Vi skulle samtidigt komma närmare målet om ett Sverige för alla.

Vad är vi beredda att betala praktikanterna för att de lär sig svenska och tar sina första steg in på arbetsmarknaden? För mig är saken klar. Likvärdig lön för likvärdigt arbete. När praktiktiden är över ska en inslussning ske till ordinarie lön för det arbete som utförs. Självklart ska lönen för praktik och ordinarie arbete bestämmas av arbetsmarknadens parter och inte klåfingriga politiker. Politiken kan bidra med socialpolitiska stöd och eventuella subventioner.

 

OBS! Detta är en dyster läsning för alla som tror att det går bra för Sveriges ekonomi. Samtidigt är min gästkrönika i GP positiv eftersom den visar var bristerna finns och vad vi bör rätta till. Men det blir ett hårt arbete utan några genvägar!

Artikeln, som var införd i GP den 20 februari 2016, går att ladda ned här:

Det är inte varje dag man får tre hela sidor i Dagens Samhälle. Men den 26 november hände det. Intervjun med mig handlar om rapporten ”Förorterna som Moder Svea glömde” som jag publicerat tillsammans med Verdandi. Den som intervjuade var Janne Sundling, en av Sveriges bästa journalister.

Den här artikeln skrev jag som en gästkrönika för Göteborgsposten. Artikeln handlar om min rapport ”Förorterna som Moder Svea glömde”, men fokus ligger på vilken roll medelklassen spelat i framväxten av ett ökande utanförskap.

Min slutsats är att det är det viktigare än någonsin att utveckla en effektiv integrationspolitik. Det handlar inte bara om hur vi ska bryta utanförskapet i de förorter som Moder Svea glömde, utan också om hur vi ska kunna undvika att nya grupper på flykt från krig och förtryck dras in samma destruktiva integrationspolitik som redan drabbat tidigare generationer av invandrare.

Ytterst handlar det om att bryta medelklassens innanförskap, det vill säga de skyddsmurar som alla politiska partier medverkat till att bygga under de senaste decennierna. Murar som hindrar outsiders att få tillträde till bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och de demokratiska arenorna.

Artikel publicerad i Aftonbladet 1 mars 2012.

Ofta hör vi rop på åtgärder mot den höga ungdomsarbetslösheten och det alltjämt stora utanförskapet, det vill säga människor som tvingas leva på a-kassa, socialförsäkringar och socialbidrag.

Själv är jag övertygad om att ungdomsarbetslösheten på kort tid kan halveras efter danskt recept:

– Kunskapslyft för lågutbildade. Ge arbetslösa unga ett val – komplettera dina studier så erbjuder staten en anständig ersättning. Så ökar vi anställningsbarheten hos en förlorad generation.

– Kunskapslyft för företag. Erbjud företag som anställer sin första ingenjör en rejäl subvention. Så skapas nya innovationer och ny konkurrenskraft som leder till anställning av fler.

Vid sidan av dessa åtgärder behövs ett långsiktigt program för att stimulera näringslivet att stärka sin konkurrenskraft på en alltmer kunskapsintensiv global marknad.

Läs hela artikeln här.

Näringslivet, som skapar jobben, omstruktureras i en högre takt. Jobb försvinner, nya jobb kommer. Tryggheten i anställningen påverkas. Hur ska vi hantera det? I den här antologin, utgiven av Ekerlids förlag,  kan du läsa om hur elva inflytelserika och kunniga opinionsbildare, forskare och intellektuella resonerar kring tryggheten på svensk arbetsmarknad.

I boken medverkar Alice Teodorescu, Lars-Olof Pettersson, Lena Hagman, David Eberhard, Wadih El-Achkar, Annika Elias, Per Skedinger, Jan Edling, Elisabeth Thand Ringqvist, Mads Peter Klindt och Calle Leinar.

Här kan du ladda hem mitt kapitel, som heter Rörlighet och inlåsning på svensk arbetsmarknad.

Här kan du beställa hela boken.

 

Den 16 maj 2005 deltog jag i LOs arbetsutskott för att försvara en skrift som jag skrivit på LO. Skriften, som hette Alla behövs, handlade om sambandet mellan arbetslöshet och höga ohälsotal. Ju högre arbetslöshet på en ort, desto högre antal långtidssjukskrivna och förtidspensionerade kunde man finna på orten. Medan man i Danderyd hade 8,7 procent med ersättning för arbetslöshet och ohälsa var motsvarande siffror för Haparanda 40,9 procent. Nära hälften av alla i arbetsför ålder i Haparanda hade ersättning från olika försäkringar i stället för ett arbete att gå till.

LOs ledning godkände inte skriften. Inte för att man funnit faktafel i den. Det hade man inte trots att alla LOs utredare satts att granska den. LOs ledning hade redan 2002 godkänt en rapport med motsvarande innehåll. Mina slutsatser hade länge diskuterats av forskare och experter inom socialförsäkringsområdet. Nej, det egentliga skäl som framgick vid mötet med LOs arbetsutskott var att rapporten var för kontroversiell att publicera med bara drygt ett år kvar till valet 2006. Man var rädd att rapporten skulle utnyttjas av de borgerliga partierna i valrörelsen. Ledningen ville att jag skulle skriva om rapporten.

Mitt syfte med rapporten var inte att skada någon. Tvärtom ansåg jag att det var min plikt mot alla LO-anslutna att peka på hur arbetslösheten växte på olika konton i systemet och hur de ökade utgifterna trängde ut angelägna satsningar på näringspolitik, forskning och investeringar i infrastruktur. Det skulle ha stridit mot mitt samvete att skriva en rapport som förskönade de växande problem, som Sverige stod inför, valde jag samma dag att lämna LO efter 18 års anställning som utredare.

Den 18 maj publicerade Dagens Industri ett helt uppslag, där Margit Silberstein intervjuade mig om en skrift som LOs ledning refuserat två dagar innan. Efter den dagen följde en lång debatt kring de frågor jag tagit upp.

Ett stort antal radio- och TV-intervjuer följde liksom hundratals tidningsartiklar i landets samtliga dags- och kvällstidningar och flera utländska tidningar.

Frågan diskuterades under hela valrörelsen 2006. I valet 2010 kvarstod frågans aktualitet och mycket tyder på att frågan om utanförskap och jobbskapande kommer att vara högaktuell också i valet 2014. Och trots att jag sedan 2005 skrivit och debatterat i många olika frågor går det inte att komma ifrån att det är de frågor som belystes i rapporten Alla behövs, som jag alltjämt förknippas med.

Här kan du ladda ned rapporten Alla behövs.

Om du vill veta mer om hur det gick till när jag lämnade LO den 15 maj 2005 kan du ladda ned en intervju med mig, som Susanna Popova gjorde i sin bok Sverige och tystnaden (Lind & Co 2006). Ett tack till Susanna Popova för detta.

I boken intervjuas också ytterligare nio personer som gjort sig kända för att lyfta fram besvärliga sanningar, t ex Inga-Britt Ahlenius, Sverker Åström, Björn Ulvaeus och Anna Ekström. Här kan du köpa Susanna Popovas bok Sverige och tystnaden.