Blogg Samhällen som vill växa måste
förena flexibilitet och trygghet

DEN SVENSKA VÄLFÄRDSSTATENS UTVECKLING 1990-2014

RiddarholmenMycket har hänt med det svenska välfärdssystemet sedan 1990. 1990-talskrisen och de besparingar som blev följden, men också Alliansregeringens medvetna strategi för att stöpa om välfärdssystemen till basfinansierade system som arbetsmarknadens parter kan komplettera eller som den enskilde kan tilläggsfinansiera. Sammantaget bildar förändringarna i grunden en ny svensk modell. Modellen kan fungera tillfredsställande för grupper som kan sluta bra avtal eller individer som kan teckna bra medlemsförsäkringar. Men allt fler grupper på arbetsmarknaden saknar dessa avtal och försäkringar utan blir hänvisade till de lägre ersättningar som de statligt finansierade systemen kan erbjuda. Allra värst är det för de grupper som är arbetslösa eller som hankar sig fram på tillfälliga jobb. ibland med statliga subventioner eller ibland med svarta anställningsförhållanden.

Samtidigt har skolan, vården och omsorgen fått en allt lägre bemanning. Sjuksköterskor, socialsekreterare och andra grupper går på knäna eftersom de har svårt att klara sina uppgifter med mindre personal. Sjukskrivningskostnaderna ökar bland dessa grupper. Under flera decennier har staten också sparat på investeringar i utbildning, infrastrukturinvesteringar och bostadsbyggande. Resultatet har blivit en bristande konkurrenskraft, vilket försvårar för företagen att rekrytera arbetskraft och för den offentliga sektorn att skapa full sysselsättning och tillräckliga skatteintäkter för att klara välfärdssystemen också på lång sikt.

Det här är bara en del av det som jag presenterade i detta föredrag, som jag höll på EU-kommissionens hus i Stockholm den 27 april 2016. Föredraget bygger på en rapport som jag redovisade vid ett möte med samtliga EUs medlemsstater vid universitetet i Leuven, Belgien den 19 oktober 2015.

Du kan ladda hem föredraget här:

Share